Hur tänker vi?

filosofi

Vardagens civilkurage inspireras av ickevåld i våra tankesätt och metoder. Vi tränar alltså aldrig på att ge tillbaka eller straffa eftersom vi inte tror att vi kan upp nå fred, jämlikhet eller demokrati genom att ge igen. Vi måste istället vara med och bygga de samhällen vi vill ha.

Konflikter kommer aldrig att försvinna och är en förutsättning för utveckling och skapande. Många tänker på konflikter som bråk, gräl eller krig och inte på något som är en del av våra liv varje dag. Det är först när konflikterna innehåller orättvisor, förtryck eller våld som konflikten inte är konstruktiv och behöver ingripanden.

Vi behöver träna på att hantera och kanalisera konflikter på sätt som gör att vi inte skapar fiendebilder av varandra, nya förtryck eller orättvisa strukturer, utan i stället jämlikare sätt att vara mot varandra.

Metoderna vi använder är inspirerande av från ickevåldsrörelsen och tänkare som till exempel Paolo Freire och Augosto Boal. Boal var en regissör, teaterpedagog och författare från Brasilien som använde teater för att verka för social och politisk förändring. Under 1970-talet skrev hen boken De förtrycktas teater, som förklarar en teaterpedagogik där publiken blir aktiv och själva stoppar en scen. Därefter får de testa att på olika sätt förändra orättvisor och förtryck. Boals metoder är numera kända och används av teatergrupper på många platser världen över. De inspirerar även metoder som används av bland annat skolor och organisationer. Paulo Freire skrev 1972 boken Pedagogik för förtryckta om makt, motstånd och förändring. Freire menar att dialog är viktigt för att bryta förtryckande strukturer.

Ickevåld är en filosofi och en livsstil där kamp för rättvisa skapas genom aktivt motstånd mot våld och förtryck. Parallellt med det aktiva motståndet betonar ickevåld vikten av att samtidigt bygga upp de samhällen vi vill ha. Ickevåldets principer är att mål och medel inte kan separeras. För att skapa fred behöver vi använda fredliga metoder och strategier. Ickevåld har använts av bland annat Mohandas Gandhi, Martin Luther King och De jordlösas rörelse i Brasilien (MST). Enligt forskaren Stellan Vinthagen måste en ickevåldshandling bygga på en kombination av utanvåld och antivåld, det vill säga en handling som inte använder någon form av våld och samtidigt riktar sig mot pågående våld, förtryck, orättvisor eller diskriminering. En handling som bara består av en av komponenterna kvalificerar inte som ickevåld. Ickevåld är inte bara motståndshandlingar, utan också ett sätt att bygga alternativa, utopiska samhällen och strukturer som är befriade från våld.

Det går att läsa mer om samhällsförändring och träning i vår bok Ingrip! Den finns att köpa hos Trinambai förlag. Under våra utbildningar för civilkuragetränare snackar vi också teori för samhällsförändring!

vår syn på samhällsförändring

Det finns många olika sätta att tänka kring hur samhällsförändring fungerar. Vi har här valt att fokusera på tre olika modeller som ger en fingervisning i hur en kan tänka kring samhällsförändring, civilkurage och ickevåld.

Individualistiska förändringsmodeller

En vanlig utgångspunkt är att förändring börjar med individen. Detta innebär att individen först måste ändra sina tankar, värderingar, åsikter eller beteenden för att ett annat samhälle ska kunna bli möjligt. Ett exempel på detta är konsumentmakt - även känt som att “rösta med plånboken” - där individens medvetna val av inköp bidrar till att styra vilka produkter som finns på marknaden, vilket banar väg för en mer etisk och rättvis värld.

För att denna modell ska fungera måste individen vara intresserad, regelbundet påläst samt agera utifrån sin nya kunskap. Det kräver även att en massa av individer agerar på samma sätt för att det ska få en verklig effekt. Insatser som medvetandehöjning, informationsarbete, värderingsövningar och opinionsbildande verksamhet blir därför av högsta prioritet för dem som företräder individualistiska förändringsmodeller.

Påverkansbaserade förändringsmodeller

En annan vanlig modell utgår från regeringar eller statliga institutioner som huvudsaklig drivkraft i samhällsförändring. Medborgarnas uppgift blir här att engagera sig partipolitiskt, vara med påverka den politiska dagordningen eller utkräva ansvar för att säkerställa att staten och regeringen uppfyller sina åtaganden.

Genom att makthavare och politiker konstant utsätts för press och granskning från medborgarna, civilsamhället och till viss del media, är förhoppningen att regeringen kommer arbeta utifrån allmänhetens intresse. Ett exempel på denna modell är rättighetsbaserat arbete som utgår från att det finns rättighetsbärare (medborgarna) och skyldighetshavare (politikerna). Genom att rättighetsbärarnas kapacitet och kunskap stärks blir dessa mer effektiva på att påverka makthavarna så att dessa ser till att medborgarnas rättigheter uppfylls och respekteras. Insatser som politiskt påverkansarbete, lobbying, namninsamlingar och protester är några exempel på aktiviteter för som de som företräder förändringsmodeller baserat på nationalstaten. Denna modellen kan även vända sig till andra aktörer än staten, t.ex. kommuner, landsting, företag, banker och EU, men den gemensamma nämnaren är förändringen förväntas komma från en annan aktör.

Ickevåldsbaserade förändringsmodeller

Samhällsförändring som bygger på ickevåld ser annorlunda ut än de tidigare modellerna. Här är varken individ eller regering de huvudsakliga aktörerna för förändring. Ickevåld syftar inte till att omvända individer till bättre förståelse, andra åsikter eller utökad kunskap och sedan hoppas på att dessa kommer driva på förbättring av samhället genom medvetna val. Fokus ligger inte heller på att uppmana en aktör som regeringar att skärpa sig och sen hoppas på att saker blir bättre. Istället betonar ickevåld vikten av handlingar som bryter förtryck och orättvisor, och dessutom bygger upp en annan värld. Det är handlingar som inte tar omvägen via en instrumentell påverkan av andra aktörer eller förändring av individers inre, utan som strävar efter att åstadkomma förändringen själv.

En skulle kunna säga att huvudaktören för förändring inom ickevåld och civilkurage är förändringen själv! Denna modell bygger alltså på handlingar som är dubbeleggade: de gör motstånd genom att ingripa i ojämlika maktordningar, samtidigt som de bygger upp nya, alternativa ordningar. Dessa handlingar kan genomföras både av enskilda personer och av grupper. Inom denna modell blir insatser som ingripande, träning, lydnad, olydnad och experimenterande av högsta betydelse. Vi använder oss huvudsakligen av denna förändringsmodell i vårt arbete med civilkurage.

Ickevåldsbaserade förändringsmodeller

Fallstudie: Rasism

Vi tar rasism som exempel för att konkretisera de olika modellerna. De individualistiska modellerna uppfattar rasism som ett problem som bygger på intolerans, fördomar och negativa attityder hos enskilda personer. Lösningen blir att höja individens förståelse, kunskap och medvetenhet om vad rasism är och hur den tar sig uttryck. Genom att ett stort antal individer får ta del av denna huvudsakligen teoretiska kunskap, förväntas eventuella fördomar och negativa åsikter bytas ut mot tolerans och inkluderande värderingar. Inom den liberala varianten av denna modell är rasism inte en fråga om samhälleliga maktstrukturer utan en fråga om attityd. Det räcker att människor får bättre värderingar för att rasismen ska försvinna; det är en fråga om välvilja, bussighet och tolerans. Flera postmoderna former av antirasism landar också i synen att individen är förändringens subjekt, trots att de till skillnad från liberala förhållningssätt erkänner rasistiska samhällsstrukturer. Detta sker exempelvis genom att fokusera på individers ökade medvetenhet om sina privilegier, kunskap om rasismens och kolonialismens historia och aktuella rasistiska diskurser och praktiker.

Ett förändringsarbete som däremot vänder sig mot regering och statliga institutioner ser rasism som ett problem som härrör ur bristande lagstiftning, svaga politiska åtgärder och/eller rasistiska samhällsinstitutioner. Därför blir det inom denna modell angeläget att utöva tryck på regering och institutioner för att dessa ska ta större ansvar i frågan. Förutsättningen för att kunna minska rasismen är medborgarnas krav men själva förändringen förväntas ske uppifrån och ner genom att regeringar, institutioner och lagar förbättras. Förändringen i sig är en gåva från ovan som ett resultat av påtryckningar och motstånd.

Inom ickevåld och vår definition av civilkurage ser vi rasism som en maktordning som skapas och upprätthålls genom vissa handlingar. De enskilda rasistiska handlingar som bygger upp en rasistisk maktordning kan dock brytas och ersättas med andra handlingar, som inte är rasistiska. Att rasism existerar är alltså ett problem som bygger på bristen av ingripande från omgivningen; att rasismen får fritt spelrum, inte möter något motstånd och tar över. Civilkurage drar sig inte undan när rasism manifesterar sig, genom att till exempel lägga över ansvaret på någon annan eller döma personen som ger uttryck för rasism som “rasist” eller oupplyst; istället söker det sig aktivt till förtryckets handlingar för att bryta det och/eller försöka omvandla det till något annat.

Vi tror att ett effektivt bekämpande av exempelvis rasism kräver en blandning av de tre modellerna. Vi ser positivt på flera insatser som baseras på de olika modeller men menar på det tredje förhållningssättet är marginaliserat i förhållande till de andra. Samtidigt som civilkuragehandlingar genomförs hela tiden får inte modellen inte alls samma status som potentiellt samhällsförändrande som de två tidigare modellerna. Istället uppfattas civilkurage oftast som en isolerad, kortsiktig punktinsats. Vi menar att det finns många goda skäl att förstå civilkurage som en modell att åstadkomma långsiktig, strukturell förändring av samhällen. Civilkurage avviker från de andra två modellerna då den direkt är en del av förändringen och inte bara syftar till att “förbereda” inför den.