Vad håller vi egentligen på med? Förstår den här gruppen vad de gör för nått? Det är två frågor jag ställer mig ganska ofta när jag håller träningar. Själv tycker jag att solklart varför vi använder den metod vi gör och gillar verkligen att träna praktiskt på att förändra världen. Men jag frågar mig ändå frågorna ovan när jag håller träningar. I mitten på juni åkte jag (Anna), IdaLisa och Per till Kirgizistan för att träna en grupp i civilkurage och ickevåld. Under fyra intensiva dagars träning försvann frågorna allt mer, men ersattes med nya. Jag kunde se hur grupperna vi var en del av allt mer förstod vad vi gjorde och varför vi använde den metod vi gör.
Vi åkte till Kirgizistan eftersom Centralasiengrupperna (typ Vardagens Civilkuragess moderorganisation) har ett EU-finansierat projekt där tillsammans med den kirgiziska organisation Novi Ritm. Novi Ritm betyder ny rytm på svenska och är en riktigt cool organisation som driver en massa olika projekt utifrån ett ungdomsperspektiv i Kirgizistan, kolla in dem på Instagram här.
Jag, IdaLisa och Per var där som tränare och för att träna vår metod med Novi Ritm och andra organisationer runt om staden Osh, där Novi Ritm finns. Under fyra dagar höll vi intensiv träning! Vi hade träningar på teman som att ingripa när härskartekniker utövas, vid trakasserier på gatan, sexism, åldersdiskriminering och vid förtryckande förväntningar från familjen. Vi tränare hade tre olika stilar att planera, lägga upp och utföra träningarna på och det var himla spännande. Förutom att de som deltog fick insyn i hur vår metod funkar kan en som tränare använda den på flera olika sätt. Att vi är olika människor lös igenom i våra träningar vilket skapade en extra dimension till hur vi hade våra träningar. Det var coolt att se hur IdaLisa skapade relationer med och mellan människor, Per fyllde deltagarna med så mycket engagemang och nya tankar att det lös i ögonen på flera när det berättade om träningarna, och jag? Haha, jag bidrog förhoppningsvis med en känsla om att våga testa, träna och testa igen. Deltagarna fick själva träna mycket på att hålla delar av träningar för att själva kunna börja använda metoden.
Sista dagen var det faktiskt flera som uttryckte de frågorna jag alltid ställer, de hade undrat första dagen vad det var de höll på med, men efter allt fler träningar hade de börjat förstå mer och mer. Det fick mig att tänka vidare, hur kommer de att använda metoden? Kommer de förstå vad de håller på med som tränare? Jag vet att vi gav dem mycket kunskap. Speciellt viktigt tyckte jag det var att Per pratade om att ingripa performativt (i enklare ord) och jag och IdaLisa försökte förklara och få grupperna att själva träna på att skapa situationer där förtryck sker som en ska hitta tekniker till. Men ger det tillräckligt med kunskap och förståelse?
Jag vet att vi i Vardagens Civilkurage var nere förra året och att Per varit ner tidigare och tränat. Vi som åkte i år klurade mycket på att få Novi Ritm och de andra deltagarna/ organisationerna att lära sig grunderna så pass bra att vi inte behöver åka ner igen om ett eller två år. Går det att skapa en förståelse för vad vi håller på med på fyra dagar? Eller räcker det med att vi ger de så mycket träning att så de själv kan komma igång med träningar själva för att sen utveckla en större förståelse? Hur utvecklar vi vår metod vidare så den går att enkelt och på en grundläggande nivå tränas in av andra och sen få påfyllnad via texter med tankesätt, utvecklade metoder att ta till sig över nätet och diskussioner om förtryck och ingripanden?
Jag minns själv när jag varit Malmö i tre dagar och åkte hem till Uppsala för att starta en lokalförening. Visst gick det galant! Men jag saknade en plats för diskussion och ett ställe att verkligen få förstå vad jag håller på med. Hoppas vi förmedlade till dem att fråga sig själv en massa saker och undra över metoden är det som utvecklar den och som kommer hålla den vid liv framöver, både här och i Kirgizistan.
Förutom de fyra dagars intensiva träning fick vi en hel del fritid och många från Novi Ritm tog hand om oss på ett fantastiskt sätt.
Allt det bästa,
Anna, Vardagens civilkurage Uppsala
